fullständig satslösning mer som fullständig bajslösning

Sitter och kaospluggar just nu. Har precis lyckats lära mig primär satslösning (dvs typ det enklaste på hela kursen) och detta tog mig ca 2dagar att förstå helt och hållet höhö. KUL. I vilket fall, nu när jag var klar tänkte jag börja med nästa steg dvs fullständig satslösning vilket är ca 40snäpp svårare. Sätter mig ner och försöker läsa papprena och börjar skratta lite nervöst och panikartat för mig själv när jag inser att jag kanske ska börja mig med att lära mig ordklasserna ordentligt först.

Så här sitter jag nu, en dag till innan min första tenta på universitet och läser på om pronomen och substantiv. KÄNNS SOM ATT DET KOMMER ATT GÅ BRA PÅ PROVET. 

Älskar även detta med att när man tycker att man kan en regel angående ordklasser och satslösning och allt det där, men så vänder man på pappret och finner att det finns 72 undantagsregler också. (Så dom skiter man i) 


Jag tror att jag... måste lägga mig ner på köksgolvet en stund och låta kylan från klinkergolvet lugna min själ.

Det värsta är att samtidigt som jag skriver detta så dansar adverbialen, interjektionerna och konjunktionerna runt i mitt huvud och jag börjar fundera på om jag verkligen följer de grammatiska reglerna för hur lång en bisats får vara. Förmodligen inte. Alltså, detta är varför jag aldrig var bra på matte. Jag har aldrig kunnat acceptera eller förstå att det bara får finnas ETT SVAR, jag vill liksom alltid vara lite jobbig och klämma in minst 42 till. Jag får kortslutning i huvudet när jag måste tvinga min vanligtvis väldigt fantasifulla hjärna att tänka efter en modell som bara tolererar ett svar. Min hjärna brukar liksom annars när den ställs inför ett problem försöka tänka ut olika möjligheter till svar på problemet. T.ex. om någon är otrevlig mot mig så brukar jag tänka såhär: "1. Hon kanske var arg för att hon har en bajsdålig dag." "2. Hon kanske egentligen är arg på någon annan och det kanske bara råkade rinna över på mig." o.s.v.
Men nej, där kliver MATEMATIKEN/GRAMMATIKEN in och säger: "HON ÄR ARG PÅ DIG FÖR ATT HON HATAR DIG!".

"Men?" försöker då min lilla hjärna försiktigt. "Det är säkert inte så enkelt? Hon kanske bara lät arg? Hon kanske har problem med stämbanden eller något?" 
"NEJ HON HATAR DIG! SÅ ÄR DET!! DET ÄR DET ENDA SVARET!! OCH JAG BÄR SVART KOSTYM OCH JAG HAR HAFT SAMMA MATSEDEL I 25ÅR OCH BOR FORTFARANDE HEMMA HOS MIN MAMMA OCH VARJE TORSDAG ÄR DET ÄRTSOPPA OCH PANNKAKOR FÖR JAG ÄR ORDENTLIG"

Jävla fascist-grammatik. Längtar så tills vi ska börja läsa språkhistoria och Isländska. DÅ SKA JAG SKINA.



Fast just nu känns min grammatik-framtid ungefär lika mörk som modet 2001 känns hippt.