paranoian och offerkoftorna

Jag och min storebror har av en besatthet av att kolla på dokumentärer om konspirationsteorier. Det är nämligen så hiskeligt kul att se vilka offer alla världens paranoida människor kan göra sig till, allt är planerat och utstakat och vad de än gör så kan de inte ändra på det, på grund av att hela världen konspirerar emot just DEM. Det är så skrattretande och kul att sitta där och känna hur paranoian 2.0 kryper över en.

För det är alltid så; det är alltid något uråldrigt brödraskap från Jesu tid som hade högt uppsatta medlemmar såsom Julius Caesar, Albert Einstein, Gustav Vasa Barack Obama och Gunde Svan. ALLTID är det ett nätverk av intriger och hemlighetshållande, och det är bara ett fåtal av de nu levande som känner till denna mörka hemlighet (läs: hela handlingen till valfri bok av Dan Brown). Och jag älskar det, jag vet inte varför, då jag själv inte är särskilt paranoid av mig på en statlig nivå. Men jag tycker det är så tragiskt roligt hur långt människor kan gå för att slippa ta kontroll över sitt liv, och istället skylla ifrån sig sin olycka på uråldriga hemliga underground organisationer vars enda mål är att förstöra livet för just denna stackars amerikan. Väldigt troligt.

Dock har jag sett samma paranoia sittandes hos en stor del av vår befolkning, där gruppen 65+ verkar vara överrepresenterade. Pensionärer som gnäller över sjukvården, hur läkaren MEDVETET gav dem fel medicin, och hur kassörskan i kön på ICA gav dem fel växel, och hur det faktum att de ramlade och bröt lårbenshalsen är på grund av samhällets korruption. De ställer sina rullatorer i en ring, tar på sig offerkoftorna och gnäller över en fika med granntanten över precis allting. Varvid de ca var 20de minut tar en andningspaus och en till bit sockerkaka. Och visst, jag står för alla människors rätt till att gnälla, som något av en mästare själv, men jag har i alla fall tillräckligt med självinsikt för att i majoriteten av fallen så handlar mina misslyckanden i livet om mig själv.

Och jag önskar lite att fler folk insåg att de bara är en människa, och varför sjutton skulle någon orka lägga ner all sin tid på att motarbeta dig? Hur viktig tror du att du är?
Jag har liksom lite svårt att se framför mig hur en grupp illasinnade människor med blodröda pupiller sitter med telefonkatalogen uppslagen framför sig, och tittar på varandra med lystna blickar och säger "Vem ska vi attackera idag då?", varvid de helt slumpmässigt pekar ut Hulda 79år i Bollnäs, och ser till att det händer en "olycka" där 3 maskerade medlemmar ur organisationen ser till att Hulda får hemskickat fel sorts kattsand.

Okej, jag märker att ju mer jag skrivit på detta inlägg desto hårdare har jag tryckt in tangenterna på grund av den växande frustrationen jag känner över detta ämne. Min huvudpunkt var egentligen att paranoida människor är lite roliga, fast egentligen ganska tragiska och att vi alla har oss själva att skylla för vår olycka. Men jag kände att jag misslyckades lite, är ej van att skriva djupa och seriösa inlägg.
Så jag väljer att avsluta med ett lite collage på Elaine från Seinfeld (älskar henne så himla mycket), för att vidare uttrycka mina känslor för hur jag känner det när random människor på bussen sätter sig bredvid mig för att prata om hur samhället motarbetat dem hela deras liv.

varför är det så svårt att hitta en studentklänning

alla tipsar mig om diverse hemsidor, butiker och liknande, och jag vill bara lägga mig ner i en hög och omfamna mina knän och säga vad jag egentligen tycker - de är fula, ALLIHOPA

situationen blir ju inte heller bättre av att alla verkar ha hittat sina klänningar och de är alla jättefina *avundsjuk*. det kommer att sluta med att jag stannar hemma på studenten på grund av ingenting att ha på mig, kommer vara så irriterad och sur och kasta kläder överallt och bara "THAT'S IT!!! I'm not going!" som alla dramatiska tonåringar gör i amerikanska reality-shows.  nej ej okej

P.S.

Har nu fixat, efter mycket krångel, så att vem som helst kan kommentera på mina inlägg utan att vara medlem på Google.
Så hej alla anonyma små människor, trevligt att råkas.

saker jag inte förstår mig på

27mars & Saker jag inte förstår mig på:


1. Mina pretentiösa släktingar, som pratar om sina gamla "kärleksintressen". Herregud, kan du inte bara säga ex som alla andra normala människor? Eller ännu bättre: kan vi inte låtsas som att alla i min släkt inte har något kärleksliv, då hela den situationen gör mig så hiskeligt obekväm. Och alla som säger saker som "Meeen det är inget att skämmas för, det är ju naaatuuuuurligt" kan ju bara dra. I min värld är farmor och farfar är bara kompisar & jag anlände med storken. Tack världen, det var allt jag behövde.

2. Det faktum att en av mina gamla klasskompisar från lågstadiet, som alltid var extremt lugn, sa nej till droger (iofs det gjorde väl alla på lågstadiet), var allmänt helylle och en riktig friluftsmänniska. HON lägger hela tiden ut massa länkar på Facebook till gangster-rap och använder icke godkända svordomar och jag blir så fundersam över hur detta är möjligt. Självklart får gemene man göra vad sjutton dom vill (nästan), men hur kan människor förändras så mycket? Jag är exakt likadan som jag var på lågstadiet, eller nja... Kanske lite längre. Och med kanske lite större insikt i Eygptologins skapelsemyter men ja.... Annars ungefär likadan. Jag får liksom som en inre identisk kris över vad världen är kapabel till, för den är kapabel att förvandla min korrekta gamla kompis som typ slog en på fingrarna med linjalen om man svor, till världens wannabe-gangster - VAD KAN DÅ INTE HÄNDA????? Vill ej veta.

3. Floras bloggbeskrivning. Alltså vad hände där?  "Jag har en förkärlek till sextiotalet och gillar färgkombinationen rosa och rött, gnisslande tulpaner, böcker, att fotografera..." Vad sjutton är gnisslande tulpaner? Hur låter det? Nog för att jag aldrig riktigt varit kapabel att ta hand om blomster, men senast jag kollade så gnisslade inte tulpaner? HAHHAHA tänk att vara hemma hos någon, och så hör man världens mest underliga ljud och säger "Vad sjutton är det där?" varvid din kompis fortsätter läsa sin tidning och säger lite nonchalant "ÄH, det är bara tulpanerna som gnisslar!". HUR rädd hade du blivit då på en skala från 1-10? Svaret är såklart jätterädd. Sådär denhärpersonenvilljagaldrigbesökaigen-rädd. 

en liten pojke och hans hund

Just nu sitter jag nerbäddad i min säng, under två filtar och med en hög egyptologi-plugg framför mig.
Utanför min stängda dörr kan jag höra hur min lillebror pratar med mina föräldrar,
det är nämligen så att vår hund Stella sover inne hos min lillebror varje natt. Men innan hon får gå upp dit så måste hon gå ut och uträtta sina behov en sista gång, sisådär vid 9 på kvällen. Men då har ju Axel redan gått och lagt sig.

Så, just nu hör jag hur han säger samma sak som han säger varje kväll. "Lovar ni att hon kommer tillbaka sen?" 

Jag vet inte hur gulligt det är, hur mycket min lillebror älskar vår hund. Direkt när han kommer hem ifrån skolan så springer han och möter henne, han kallar henne för Mimmi för att Mimmi är det finaste namn han vet, och på Alla Hjärtans Dag så gjorde han ett kort till henne (som mördar-Stella sen tyvärr bet ett stort hål i).

Och just nu hör jag att han ligger vaken och väntar på att hon ska komma tillbaka.


                               

how about no

Har precis klätt på mig och packat ryggsäcken, och läst på texten inför dagens seminarium, när mamma påpekar att jag ser lite blek ut (läs: blekare än vanligt).
Tar febern och den visar 39grader. Jahapp, det var det.
Alltså vafaaaaan jag orkar inte (ursäkta svordomen)

Var hemma större delen av förra veckan på grund av sjukdom, och har varit sjuk av och till hela Mars. Jag som satt uppe och pluggade till mitt seminarium igår också, hrjisomfs.
Har så absurt mycket i skolan just nu att jag inte har tid att vara sjuk, och läxhögen bara växer och växer för ju mer sjuk jag är, och mååååh... Om jag inte vore en sådan hög av dödlig sjukdom just nu skulle jag kunna gråta. Men den superheta febern har förmodligen avdunstat alla mina tårar till vattenånga. Åh, jag blir så bitter av att vara sjuk. Någon dag sådär ibland är okej, men inte veckan innan påsklovet när ca allt ska skrivas klart och skickas in.

Snart sjukskriver jag mig permanent från livet,
orkar inte det här.

Dumma, dumma, dumma.

Nåväl, ska väl vira in mig i 4lager filtar och försöka sova lite nu.

i rock a lot of polka dots

hur mycket hardrock hallelujah är du på en skala från 1-10

Detta följande ord har dansat schottis i min hjärna den senaste veckan: Jitterbugg. Jag vet ej varför men den senaste tiden då jag funnit mig själv sittandes och stirrandes in i väggen, utan att tänka på någonting, så dyker det ordet upp i mitt huvud. Jitterbugg. Vilket sedan följs av en bild av Gunde Svan och Lill-Babs som skakar sina lurviga till någon klämmig melodi. Hahahhaa gud vad är det för fel på mig.
Tänk om jag är typ hemsökt, varför kan jag inte sluta tänka på det här? Tänk om det bor ett litet spöke i min garderob eller så, som passar på att smyga sig fram när jag ser frånvarande ut och ställer sig mycket nära och med all sin kraft, all sin passion, viskar det ordet som är själva essensen till hans liv på gatorna där han tjänat sitt uppehälle genom att bugga loss med främlingar. Alltid med ett leende på läpparna som talar om att nog gillar han att bugga, men om du tittar på djupt in i hans ögon kan du se att tango är hans riktiga passion. Allt detta har lett fram till nu, detta mystiska dansgalna spöke, lutar sig framåt och viskar i mitt öra: "Jitterbugg." 

Nåväl åter till verkligheten, som för tillfället är väldigt olik det dansimperium som jag framställer det som. Är det ens ett ord? Dansimperium? Det är det nu i alla fall. 

Idag har jag och min arma moder tapetserat mitt rum.Såhär ser mina nya tapeter ut:



Björkar.
Haha, så ja. I 4timmar idag har jag och mamma tapetserat, jag hade hand om tapetklistret och fick limma då man ej bör lita på mig med en linjal. Då jag är alldeles för lat för att göra något riktigt, så säger jag saker som "Äh, men det är typ rakt" och använder mina armar för att mäta. Tydligen går sånt inte för sig när man tapetserar, så min mamma fick ta över den biten. Så hon mätte och rätade ut och jag dränkte mig själv i tapetklister. VILKET SAMARBETE. wow imponerad

Efter ett tag så tappade jag motivationen litegrann, då väggen verkade vara oändligt stor och den växte med minst 5m varje gång jag mätte. Och till en följd av att jag klättrat upp och ner på en stege väldigt mycket så blev jag väldigt yr, så jag bestämde mig för att underhålla min mamma istället när hon fortsatte. Bravo Julia, bravo. Så jag satte mig ner på golvet och sjöng introt till Huset Silfvercronas Gåta, vilket är bland det roligaste jag vet då det först är en väldigt lugn melodi och sedan plötsligt och väldigt dramatiskt så skriker en man KRÅKORNA KRAXAR I BORGENS TORN, och det hela är väldigt svenskt 60tal och så roligt + lite kasst på ett underbart sätt. Lyssna på den här, bästa biten är "ond bråd död". Alltså jag älskar hur dramatiskt det är.



Jag och mamma kom även på den elementära idén att tapetsera golvet också med björktapeterna, så att när vi får gäster kan vi stolt öppna dörren och säga "Och här har vi ytterligare ett exempel på ett äkta trägolv". Okej mamma hade ingenting med det skämtet att göra, det var jag. Jag erkänner. Men jag tyckte det var kul i alla fall. Så kul att jag fortsatte dra skämtet så långt att jag föreslog att vi skulle göra om hela mitt rum med naturtema, då jag redan har björktapeter och en lampa med moln på, så skulle man kunna sprida ut lite jord och bark på golvet. Och så kan vi spendera våra söndagar där, med en varsin termos, och glänsa oss i solen från mitt takfönster.

Jag lämnar er här med den vackra och innovativa vision ännu i era huvuden, och önskar er en trevlig helg.
Fridens liljor!

detta gjorde mig oerhört lycklig

samhällets fucking orättvisor

Det känns som att det var ett tag sedan jag skrev någonting på denna lilla blogg. Hujedamej. Alltså något riktigt, ett riktigt gnälligt inlägg, aaah det var minsann längesen. Har ni saknat det? FÖR DET HAR JAG. GUd. Har använt min mamma som utlopp för min inre gnällighet de senaste dagarna och börjar misstänka att om jag snart inte slutar upp med det så kommer hon dumpa mig på någon liten ö i Söderhavet. Och det vill vi ju inte. Tänk så förfärligt solbränd jag skulle bli med min bleka hy. Så därför är jag nu tillbaka, denna gång med ännu mer skumma liknelser samt fler inlägg skrivna med jobbiga stycke-indelningar. Wihoo!!!

Har varit hemma och varit sjuk några dagar nu, minns knappt vilken dag det är idag... Tisdag? Måndag? Det är måndag va? Ack, så många frågor så få svar. Ibland önskar jag att jag hade en mikrofon som man kunde skrika in (eller prata i normal samtalston beroende på hur desperat man är), som man kunde skrika in frågor i och så skulle den komma med visa svar i en djup Saruman/Morgan Freeman-röst. Jag skulle inte behöva någonting annat. Bara det. Jag och min mikrofon.

I lördags var jag hos Sara i Högbo, då hon hade sitt 19års-kalas. Det hela var mycket trevligt, och Sara bjöd oss på en spektakulär middag. Drömmer fortfarande vackra ljusklädda drömmar om chokladtårtan. Så fint.
Sedan dagen efter vaknade jag med ont i halsen och feber, varvid min far sade "Så kan man må om man varit på kalas!" i ett tappert försök att vara lite rolig. Det uppskattades icke och jag spenderade resten av dagen med att uppta hans favoritplats i soffan, och passade på att snörvla lite extra när han var i närheten.

Låg sedan en lång tid och funderade på hela fenomenet med sommarstrumpor, och hur fruktansvärt idiotiskt det är. OCH VARFÖR GÅR ALLA PÅ DET usch usch usch finns inget jag hatar så mycket. Det är ju så himla värdelöst? Jag känner att sommarstrumpor är strumpor för människor som inte vågar ta ställning i livet, som bara velar sig fram och aldrig reflekterar över sin existens. För om de gjorde det kunde de ju välja om de antingen vill ha på sig RIKTIGA strumpor eller gå barfota så som Gud skapade dem. VEM behöver ett mellanting? VEM vaknade en morgon och bara "nej, jag behöver en ny sorts strumpa!". ALltså hur nej, haha jag orkar inte hur upprörd jag blir över detta. Men sommarstrumpor gör mig så ilsk, då alla verkar bära dom också. Speciellt ilsk blir jag då jag alltid tappar bort mina strumpor, och tar då istället av mammas strumplåda som består av 90procent sommarstrumpor, och det är så hemskt. Speciellt en vinterdag i januari och det är de enda strumporna som finns, och så tar man ett steg ut i en snödriva och så trillar det ner fyra liter snö i skorna och så är man död. Och resten av dagen kan man känna hur kylan sakta sprider sig i hela kroppen på grund av den där felande länken i DNA-molekylens uppbyggnad - Sommarstrumpan.


             
SÅ sant, everybody huuuuuuurts sooomeeetiiiiiiimeeees.

P.S.
Jag mår faktiskt lite bättre nu när jag fått avreagera min vrede på något. Och när vi ändå håller på kan jag passa på att berätta att en kille som jag har samma lektion som (okänt ämne och okänd kille pga internet), gillar att säga 'fucking' lite för mycket när han håller sina tal om samhällets FUCKING orättvisor och hur patriarkatet FUCKING krossar människorna. Allt detta inför vår stackars lärare som ler ett leende som ej når ögonen. Kan vi snälla skratta åt detta så blir jag glad. Tack.

har druckit två glas vin och står nu och bakar 150bullar. hur ska detta gå

flowers

Min mage kurrar något förskräckligt. Vilket är mycket märkligt då jag för en halvtimme sedan stod i köket och bakade världens mest magnifika kladdkaka. Dock tog det slut på ägg mitt i, men mina bröder som är ca de mest glupska varelserna i universum, garanterade att det funkade ändå. Och det gjorde det ju!

Men nu, och 2bitar kaka senare, så kastar sig min mage från sida till sida och ber om näring. Alltså vad sjutton? Får kanske gå ner och ta en macka ändå. Lovar att jag har hamnat i någon mysko växt-period eller något, är alltid hungrig. (dock har jag inte växt en cm på längden sen 8:an men det är ju en annan historia vi kan låta bli att prata om)

HAHA, åh herregud.
Sedan måste jag berätta om den märkliga upplevelsen jag hade idag. Kom hem från skolan och mina bröder (det låter förövrigt så pretentiöst att säga "bröder" men kommer ej på ett annat sätt att benämna mina syskon, då det känns elakt att ta förgivet att ni vet vad de heter) ehrm i vilket fall, så satt mina bröder och spelade något skumt och brutalt tv-spel när jag kom hem. Och eftersom hela min uppväxt i princip har gått ut på att assistera min storebror när han spelar tv-spel (helt sant och mycket tragiskt), så satte jag mig ner rent maniskt och tittade på. Är en sådan som hellre kollar på än spelar själv.

Sedan bytte vi spel, då vi tröttnade lite på det andra, och min storebror hittade någon demo för ett spel som hette "Flowers". Enbart för att det hette flowers och lät så fruktansvärt skrattretande harmoniskt och pedagogiskt att vi inte kunde låta bli. Och herregud, hjälp jag har aldrig sett ett sådant skumt spel någon gång i mitt liv.
Det hela går ut på att man är ett blomblad som ska fånga andra blomblad, och med kraften från blommorna ska man göra den gråa ängen grön igen. Och träden börjar blomma och den harmoniska musiken tonar in och jag och Arvid var tvungna att turas om att spela då vi skrattade så himla mycket åt detta.
Det kändes ungefär som ett sådant spel som en grupp överbeskyddande föräldrar skapat åt sina barn för att de inte ska inte ska utsättas för det hemska vardagliga våldet i dagens tv-spel. Man får heller inga riktiga poäng, utan man ska bara sammankoppla blommorna och herregud. Herregud. Mina ord räcker inte till för att beskriva detta underbara tv-spel.

Dock efter att ha spelat det hela i säkert 1,5timme så kom vi till sista leveln som utspelade sig i mörkret på en äng, och plötsligt var man själva ljuset som skulle binda vindkraftverken ihop och herregud. Herregud. Det kändes som något som var menat att vara oerhört djupt och leda till en religiös upplevelse och jag bara kunde inte sluta skratta. Skäms Julia, skäms. Men jag kunde liksom inte sluta tänka på att detta är ett spel jag skulle kunna presentera för min djupt kristna farmor och hon skulle liksom bara sätta sig ner och titta på, kanske fälla en tår eller två, och bara ja julia gud så vackert. Och på något sätt skulle the power of flowers binda världen samman med sitt budskap om evig harmoni och föra in lite värme i mänsklighetens ack så kalla hjärta. Och så skulle vi alla kunna samlas, fria ute i naturen, och springa nakna som små barn på ängar och bara vara oerhört lyckliga.

Eller kanske inte.

Här är trailern till Flowers i alla fall om ni känner för att spela det.
GÖR DET GÖR DET. Köp det snälla så kommer jag hem till er och spelar. Det är det roligaste jag har haft på länge.

                                        

rymden

Lämnade mitt stilla rum och gick ner för trappan där min storebror satt i vardagsrummet, tittandes på en dokumentär om rymden. Eftersom det verkade ganska intressant, stannade jag till i min gång påväg till köket för att göra mig den där andra koppen te, och tittade en stund. Plötsligt utbrister min storebror "Alltså fan, man ska egentligen inte kolla på sånt här. Man känner sig så himla obetydlig i jämförelse." Och sedan fortsatte han prata om hur stor rymden är, och hur liten vi och våra problem är etc etc ni vet.

Varvid jag kände djupt inom mig att något hade vaknat, ett inre kall så att säga, jag hade väntat så himla länge för ett ögonblick som skulle vara det rätta för dessa ord, så jag ställde mig upp och sa  högtidligt "900years of time and space and I've never met anyone who wasn't important".
Min storebror kollade underligt på mig. "Men nej, Julia. Det där var väl lite cheesy?"


DET ÄR EN DOCTOR WHO REFERENS skrek jag för döva öron.

julia 2010

 Sitter vid mor och fars dator och kollar på gamla  bilder.
Insåg att 2010 (första året av gymnasiet) hade jag minsann absurt långt hår. HAHahhaa, jag dör åh. awkward posing lite överallt sådär, men heh. det var ganska fint faktiskt. håret alltså. poserna kan gå och dö.