2 filmrecensioner

De senaste två dagarna har jag tagit mig i kragen och tittat på två filmer som jag varit sugen på att se väldigt länge. Så jag tänkte att jag i denna kulturella överdos skulle ta mig lite tid att berätta om dessa filmer. Så ni sedan kan överväga om ni vill se dem eller inte.

En liten varning är att mina recensioner ofta spårar ur och blir alltför känslosamma utbrott, och är väldigt sällan särskilt vetenskapliga. Men hey, det är det som är det viktiga. KÄNSLORNA som Karl-Fredrik, 59år gammal, gärna säger och viftar vilt med sina armar runt omkring sig för att visa hur stor kärleken är i rummet. Vilket ofta resulterar i skeptiska blickar från hans barn och ett otrevligt avbrott i måndagens middag.

I vilket fall, vidare till filmerna!

Film #1.
                                            
W.E. som är regisserad av Madonna (!!!) med Andrea Riseborough och Abbie Cornish i huvudrollerna.
Sammanfattning av handlingen från älskade Wikipedia:
W.E. tells the story of two fragile but determined women – Wally Winthrop (Abbie Cornish) and Wallis Simpson (Andrea Riseborough) – separated by more than six decades. In 1998, lonely New Yorker Winthrop is obsessed with what she perceives as the ultimate love story: King Edward VIII's abdication of the British throne for the woman he loved, American divorcée Wallis Simpson. But Winthrop's research, including several visits to the Sotheby's auction of the Windsor Estate, reveals that the couple's life together was not as perfect as she thought. Weaving back and forth in time, the film intertwines Wally's journey of discovery in New York with the story of Wallis (Andrea Riseborough) and Edward (James D'Arcy), from the glamorous early days of their romance to the slow unraveling of their lives in the decades that followed.
Kommentar: Filmen var väldigt vacker visuellt, jag älskar miljön, kostymerna och landskapen. Av vad jag har förstått så är detta också den första film som Madonna någonsin regisserat och skrivit manus för. Tycker dock att det förstörde ganska mycket att dra in det moderna aspektet i hela filmen, liksom "nutids-handlingen" där Abbie Cornish går runt på det där museet i tusen år och tycker synd om sig själv. Alltså, så inte intressant. Det man vill se är ju Andrea Riseborough (älskar henne) som Wallis Simpson, så himla briljant. Hon bara svävar runt där i sin makabert vackra 20/30-tals klänningar och är är så sassy och underbar.
Sedan så bara "poff" så bryter dom av och visar Abbie Cornish i 2000-talets London, som i princip säger typ 2 saker av värde i hela filmen. Annars går hon bara runt och är tyst och ser ut som att hon är halvt vaken.
Tyckte förövrigt inte om henne i Bright Star heller, hon är så himla likgiltig.

Allt som allt var den absolut sevärd, om inget annat så enbart för Andrea Riseborough som Wallis Simpson, men själva storyn med det moderna vs det gamla känns lite clichée. Det hade varit mycket bättre om det enbart hade handlat om Wallis Simpson och Edward VIII då allt annat känns överflödigt i jämförelse.

                              
Film #2: Life Acquatic av Wes Anderson.

While oceanographer and documentarian Steve Zissou is working on his latest documentary at sea, his best friend Esteban du Plantier is eaten by a creature Zissou describes as a "Jaguar shark." For his next project, Zissou is determined to document the shark's destruction.

Kommentar: Har hört väldigt mycket om denna film, vilket är i princip oundvikligt då ca alla bloggare verkar vara helt kära i filmen och pratar om den hela tiden. Så för någon dag sedan så tänkte jag att ja, vad sjutton, jag måste se vad denna hype handlar om. Filmen var helt okej, och jag gillade början ganska mycket, älskar när dom gick in i detalj och beskrev båten och presenterade besättningen. Det var fint, men sedan var det inte så mycket mer med det. Resten av filmen kändes som en blek skugga av de första minutrarna.
Vet nu att jag kommer bli översköljd av en våg av hat från alla hörn och hipsterbloggar, men jag har aldrig förstått mig på vad som är så bra med Wes Andersons filmer. Dom är liksom okej, haha, men inte så mycket mer med det. OCH JAG HAR FÖRSÖKT, tro mig. Jag kollade på The Royal Tenenbaums och höll på att somna, det är liksom en blandning av de "tysta" dialogerna när någon i princip inte säger något på 30min och att alla är så himla likgiltiga precis hela tiden för precis allting. Min hjärna har inte tid för sådan artistic bullshit.

Men den var okej, jag tyckte bättre om denna än The Royal Tenenbaums i alla fall. Men jag tvivlar på att jag kommer att se den igen, liksom.



SLUTKOMMENTAR:
Jag är extremt kräsen och detta är varför jag inte är recensent. I will destroy everything you love.

skolan gör mig så himla omotvierad på precis allt

Hej, jag heter Julia. För tillfället skulle jag vilja fylla en skål med Lakrisal och sedan sticka ner mitt lillfinger och se på hur det vittrar sönder i lakritsmolnet.

Bara för att jag har så himla tråkigt att jag snart går sönder.

Enligt word är inte 'Lakrisal' ett riktigt ord, det föreslår att jag bör byta ut det mot 'krisavtal', 'krissla' eller 'sakral'. Men vi vet ju alla att det bara är bullshit. Fy på dig Word, Lakrisal är på riktigt (någon som förstår min referens till Tordyveln Flyger i Skymningen här? Ingen? varför sjutton har inte fler människor läst den boken för, DEN ÄR BRILJANT!)

of monsters and men

Älskar Of Monsters And Mens musik och deras briljanta musikvideor, det är såna himla fina scener i dem och det är så sjukt  fint gjort och jag älskar älskar älskar alla monster. Det är som ett enda stort konstverk.
Dessutom  verkar de vara ca världens sötaste band, har kollat på några av deras intervjuer, och deras isländska accent är så himla vacker.

grattis julia wow yeah fredag hej

Hej alla barn! HEEEEEEEJ!

Idag har jag haft historia-seminarium klockan 8 på morgonen, minns knappt senast jag klev upp såhär tidigt. Tog ett steg utanför dörren och bara "Wow, är det verkligen såhär morgnar ser ut?". Skojar inte, det var sjukt mörkt. Och sjukt kallt. Tanken på att alla som inte har privilegiet att läsa Humaniora (det är ju verkligen ett PRIVILEGIUM, ingen ironi alls där) och kliver upp denna tid varje morgon, alltså bra gjort wow du motiverade varelse. You go girl/boy! (vad sjutton är hen på engelska?)

I vilket fall så har jag nu sovit litegrann sen jag kom hem, och slagit in mina sista paket. Ska nämligen ha tekalas för Gunnel och Martina idag, för att de har fyllt år. Så då måste man ju få presenter, såklart.
Insåg dock ganska snart att jag är ganska kass på att slå in paket, alltså inte helt tappad bakom vedbon, men ja. Ganska kass.


                                       
                 
Nu såg ju dom dock okej ut på  bild. Haha, kaos. Men om ni lutar er närmare skärmen och kikar på det smäll-karamell-liknande paketet till höger så kan ni tydligt se en reva i pappret. Blev nämligen så exhalterad över tanken att göra en fin smällkaramell (så innovativt julia) och drog drastiskt ihop snörena och så gick hela saken sönder. Och när jag skulle krusa (?) snöret på den andra presenten gick snöret av hahahhaha. Jag orkar inte.





P.S.
Berätta inte för Gunnel och Martina att de ska få paket. Det är en överraskning!

natt-tankar

Har ni någonsin läst ut en bok, en tidning, en artikel och lagt den åt sidan.
Glömt bort den och slutat tänka på den.

En dag, en vecka, en månad. Tiden går.

Men en dag så kan ni liksom höra hur era tankar kring det ni läste fortfarande tickar någonstans allra längst bak i huvudet. Det tickar och tänker och nya tankar poffar upp och kastas ut i hjärnsubstansen - nya tankar kring det ni har läst. För egentligen har ni liksom aldrig slutat tänka på det, egentligen var det något ni undrade över, något ni inte riktigt förstod, som ni aldrig släppte.
Vem var mördaren? Vad hette den där huvudkaraktären nu igen? Vem knuffade ner Cathy för trappen, och vem sjutton var det som spökade i huset?
(Det sista exemplet är hämtat ur mitt eget bakhuvud, från en bok jag läste för 2år sedan, vilket ständigt återkommer i mitt huvud. Titt som tätt. Lite lustigt att den just handlade om ett hemsökt hus, det är just det den gör - hemsöker mig. Måste kanske läsa om den snart, men den är sjukt läskig).

Man tror att man har glömt, att det är slut nu. Den sista sidan är vänd och mysteriet är löst.
Men saker har ju en tendens att komma tillbaka, förr eller senare.

the great gatsby

Ibland när jag har tråkigt brukar jag kolla på denna trailer och gråta för att det inte är den 17maj 2013

hej ledig tisdag och gul tekopp

Med närmare eftertanke och noggran genomläsning av föregående inlägg så börjar nu även jag fundera över mitt mentala välmående, speciellt efter att ha skrivit klart min uppsats om psykiatrivården. Hahaha, står dock fast vid att Snigel-Bert är ett vackert namn, och om jag någonsin träffar en fin snigel på någon av min promenader ska han/hon (det är ett könsneutralt namn, precis som Kim förutom att ingen har hetat Kim sedan '83)  få äran att döpas till det. Men men, nu ska vi inte ägna ytterligare ett inlägg åt sniglar.

Idag skulle jag egentligen ha haft Religion (min enda lektion), men precis när jag stod och plockade ihop skolväskan fick jag höra genom the magic of facebook att vår lärare var sjuk. Blev dock ganska besviken över att vara ledig, haha, hade verkligen sett framemot att ha Religion igen. Så himla kul ämne.
Men istället har jag idag alltså varit ledig och tittat på säsongsavslutningen på BBC:s Robin Hood, vilket var så himla spännande och sorgligt att jag sedan nästan inte kunde koncentrera mig på min uppsats. Det var liksom varannan sekund tråkig källmaterial och sen bara "NEEEJ MARIAN!!!" i mitt huvud som pågick. Ett mentalt krig. Jag hatar att jag alltid blir så känslomässigt involverad i allt jag ser eller läser, alltså ugh, jag orkar inte fler mental breakdowns och depression på grund av tv-serier. Är förövrigt rädd för att jag snart ska ha sett upp alla bra tv-serier i världen med tanke på hur jag slukar allt som kommer i min väg, och sedan är tvungen att sitta och kolla på repriser av Så Mycket Bättre (sämsta programmet någonsin, alltså svt SKÄMS på er jag är besviken) until the end of my days.

Trots att min dag inte började särskilt bra, så är jag nu på superbra humör.
Två uppsatser skrivna på två dagar och jag ligger före min planering i Egyptologi. Yeah, go Julia.
På bilden syns även min favoritmugg i hela världen, har 3st likadana, bästa tekopparna någonsin. Te smakar aldrig så gott som i de muggarna, dessutom är de sådär fult 70talsgula vilket gör att jag tycker att jag bara älskar dem lite mer, och så är de precis lagomt stora för att man ska slippa gå och ta påfyllning var 20de sekund.

P.S.
Mitt hår är extremt ruffsigt och jag borde verkligen klippa mig.

P.P.S.
Jag är inte tunnhårig, har bara extrem ljushårig/ginger/whatever-utväxt vilket gör att man ser lite skallig ut.
Mmm, mycket charmigt.

P.P.P.S.
Jag har ingen avsikt att göra något åt de två ovanstående punkterna.

eremitkräftan snigel-bert

frågade precis mamma om jag fick skaffa en eremitkräfta och döpa den till snigel-bert.
det fick jag inte.

sitter nu här med en enorm vilja att döpa något till snigel-bert.
sånt himla gulligt namn, tänk jag och eremitkräftan snigel-bert, vi skulle vara vänner för alltid och vandra hand i hand genom livets motgångar. åh snigel-bert <33333

Vad jag vill göra nu

Är extremt trött och stressad av allt som pågår just nu. Vill helst krypa ihop i en boll och gömma mig under mitt täcke och aldrig kliva upp igen, bara sova igenom dagarna - utan att äta, läsa eller någonsin resa mig upp. Bara sova dag ut och dag in i någon slags ändlös dvala.

Har verkligen ingen motivation för någonting just nu.
Vill inte gå i skolan imorgon. Allt är fånigt och dumt.

Så, för att pigga upp mig själv lite så har jag gjort en lista över saker jag egentligen skulle vilja göra just nu.
Hur en perfekt dag skulle se ut, med utgångspunkt från dagens önskemål.

Morgonen.
Skulle vakna upp på Orientexpressen, helt utvilad och lugn, och tåget skulle just då befinna sig någonstans på den irländska landsbyden.
Mitt ute i ingenstans, och allt är bara grönt och underbart fint. Skulle kanske veva ner rutan också och
andas in luften. Tåget skulle låta sådär klodonkklodonkklodonk som gamla tåg gör när de tuffar fram.

Tågkonduktören skulle knacka på dörren till min nästintill tomma kupé och hälsa att vi snart ska kliva av.
Jag har ingen aning om vart. Men jag lyder och klär på mig denna ensemble. Har även världens bästa hårdag, och mitt hår är långt och lockigt och gör precis som jag vill.



Fast istället så sätter jag på mig dessa skor. (mina skor som är de finaste i hela världen).


Skulle kliva av helt ensam och mötas av denna åsyn. ett slott ute på en liten ö, och det skulle vara precis lagom varmt för att gå barbent. Ljumt i luften. En av slottets betjänter skulle möta mig nere vid stranden i en båt, och sedan ro mig över.




Sedan skulle jag möta den gamla slottsherren, som jag sedan länge är bekant med. Han skulle vara oerhört fridfull, gammal och vis. Tänker mig också att han ser ut lite som Dumbledore (samt att han på alla sätt och vis är precis som Dumbledore).
Sedan skulle han ta fram den här nyckeln, och med ett hemlighetsfullt leende skulle han be mig att ställa ner mina väskor, för han har något han gärna vill visa mig.


Nämligen hans magnifika bibliotek som också är oerhört hemligt. Ingen annan än han och jag får gå in där, bara någon tjänare då och då som sopar golven. Men vi skulle gå där längs med bokraderna och han skulle berätta om alla böcker, och jag skulle få ta ut precis hur många jag ville att titta på och lukta i.
De skulle alla vara oerhört gamla, ha vackra omslag och vara ovärderligt sällsynta böcker. Tänker mig att jag nog ser boktitlar som handlar om historiska hemligheter, kartböcker, äventyr och gamla sagor.



Självklart får jag också denna otroligt vackra bok av honom att ta med mig hem.


Efter det skulle jag återvända till mitt rum i slottet, kanske dra på mig en kappa och gå ut och gå i det vackra irländska höstlandskapet. Utanför porten skulle mina allra bästa vänner stå och vänta på mig, och vi skulle hitta på massa bus: kasta löv, springa genom åkrar, skratta när någon ramlar omkull (dock skulle ingen göra illa sig såklart) samt vandra i bekväm tystnad genom skogen. Vi skulle alla komma oerhört bra överens och alla var bästa kompisar med varandra. Ingen hamnade i skymundan.


Efter att ha kommit in, och vilat oss lite (mina kompisar hade ju såklart alla egna rum på slottet), och läst lite i
min nya bok så skulle vi bestämma oss för att gå på upptäcktsfärd i slottet. Vi skulle gå genom alla korridorer, öppna stängda dörrar till uråldriga rum och titta på gamla målningar på väggarna.


Slottet skulle vara byggt någon gång på 1200-talet och vara helt perfekt bevarat med tusentals målningar, vacker arkitektur och vara sådär lite mysigt halvmörkt och dystert.
Vi skulle känna oss som drottningar och kungar från svunna tider.


Plötsligt är det kväll, och det är dags att byta om till middagen. När jag återvänder till mitt rum ligger denna otroligt vackra svarta sammetsklänning och väntar på mig. Under har jag vita strumpbyxor och svarta skor.
Det är den skönaste klänningen jag någonsin haft på mig, men samtidigt också den vackraste: och slottets alla ljus skulle speglas i det svarta sammet, som i vissa ljus skiftar i midnattsblått.


Trots den högtidliga stämningen i slottet, så är det till min förvåning min absoluta favoriträtt till mat. Tomatsoppa, med nybakt bröd till.


Och till efterrätt morotskaka.


Innan vi går och lägger oss sätter jag och mina finaste kompisar på oss pyjamas och nattlinnen, och med varsin lykta går vi ut i skogen till vår koja. Där sitter vi uppe länge, länge framför lägerelden i vår superfina koja och berättar historier och pratar om sådant som har hänt. Kanske vad man är rädd för, vem man är kär i och vad man tycker är sådär otroligt vackert så man vill dö. Sedan somnar vi där i skogen, allihopa i kojan.
Och på stjärnhimlen syns tusentals stjärnor.

god natt.

(När jag var 13år hade jag världens crush på James McAvoy... var sjukligt besatt och kollade på En Ung Jane Austen ca 10 000ggr, och grät för att killarna i min klass var dumma i huvudet. Men scchh, detta är den hemligaste av alla hemligheter så spring inte iväg och berätta detta för någon nu. IT'S A SECRET! The most secret secret secret secrets of them all. Och om man delar hemligheter så är man vänner, eller hur? Så nu är vi vänner har jag bestämt).

(P.S. måste dock erkänna att denna gif påminde mig om hans perfektion. Okej, Julia. God natt på er och trevlig fredag i fortsatt parentes).

saker julia säger

"Människor är så himla äckliga... usch jag hatar människor." Varvid jag vänder mig om och tittar på min kompis, "... Förutom du såklart! Jag tycker om dig."

bästa på QI: "I was a goth for a while... I was asked to leave because I was too miserable."

one cat please

Hej mina små knölvalar!
Detta är den andra hälsningen jag skriver sen jag bestämde mig för att hälsa på er olika varje gång jag skriver ett inlägg... min fantasi tryter redan, förlåt menade ej att kalla dig för knölval, you're beautiful JUST THE WAY YOU ARE <333

(visst tänker ni också på den där hiskeliga låten med... Bruno Mars? när ni läser detta. om inte annat så gör ni det nu. haha varsågod, från mig till dig. var vänlig ta ansvar för dina kräkattacker själv).

Julia har återvänt efter några dagar av mycket intensivt plugg och har i princip vaknat varje dag: ätit frukost och tittat på Mad Men i 3timmar, sedan pluggat 3 timmar, sen kollat på Mad Men i 3timmar o.s.v. Har stirrat på så många elektriska skärmar den sista tiden att jag börjar få för mig att de elektriska signalerna snart kommer att bryta sig in i min hjärna och börja dansa jitterbugg på mina hjärnnerver.

Min något teknofobiska sida går verkligen inte ihop med att jag är besatt av film, ze internet och allt på min dator. Älskar dem och hatar dem samtidigt. Ack o ve.

Misstänker starkt att jag i mitt tidigare liv var en otroligt konservativ och smårund engelsk man i stil med Hercule Poirot, fast liksom en sådan som fnyser åt 'ungdomen' och tar varje möjlighet som kommer i hans väg att gnälla på samhället och de oborstade gatorna. Och liksom ibland så kryper han in i min hjärna och förvandlar om hela mitt logiska sinne, där jag sitter i frid och fröjd i min läsfotölj, och viskar superläskigt "Juliaaaaaa... flyyy från det moderna livet..." och börjar rabbla om hur det är djävulens påfund och hur världen kommer gå under. Och jag blir livrädd och springer ut och gömmer mig bakom första bästa buske och börjar leva mitt liv som en modern Robin Hood, fredlös i skogen.

Vill ni veta varför Robin Hood inte var bosatt i Sverige? Därför att han hade frysit ihjäl om vintrarna, han och broder Tuck hade en vacker decembermorgon klivit ur sina små hyddor i skogen och ramlat ihop. Och där går min plan om att fly till nästa skog och gömma mig från alla världens ansvar i kras. Sjuttsingen också. Curse you swedish weather.

P.S.
Lisa, din häderska. Vet ej vart du har hört dessa lögner men Ernst är bäst i världen, och det är liksom common knowledge att alla försöker störta de goda människorna. Se bara på [insert random politican/Jesus/hero of choice here]! Precis. Ernst försökte säkert bara vägleda, i form av mentor, de minderåriga flickorna in på rätt väg i livet. Få dem att se ljuset i slutet av tunneln etc. Det är därför han är så solbränd (höhöhö alltså mina ordvitsar är så fenomala).

juliadolien regler

Okej, eftersom ingen svarade på min fråga i tidigare inlägg (så ensam hahaha ugh).
Fast det gör egentligen inte så mycket, jag gillar att bestämma själv. Därifrån kommer förmodligen min skräck för grupp-projekt och folkmassor.
Detta är ju trots allt Juliadolien, landet där Julia styr och därför skriver jag alla regler och låtsas att era åsikter är viktiga hahah.

Detta är vad jag har bestämt om mina blogg-regler (kommer förmodligen bryta alla men jaja):

1. Mindre identiteskriser - jag som människa har en tendens att ständigt ifrågasätta och bli rädd för ca allt i min omgivning, och vissa kvällar när jag sitter hemma och bloggar så sköljer min social anxiety över mig och jag skriver ner allt jag tycker är jobbigt. VILKET inte är bra då jag senare får lite ångest över att jag skrev det på bloggen, ångesten här framkallas av att jag har problem att uttrycka mig själv i skrift ibland.
Så för att sammanfatta: jag skriver om ångest, och får ångest för att jag skriver att jag har ångest. Liksom vad
Jag bestämde därför att det är bäst att jag slutar förvirra er alltför mycket (ser ni? jag kan ej ens förklara detta), och helt enkelt skriva mycket lite eller inte alls om detta. För alla våras välmående.

2. Skriva om fina saker - ska försöka skriva lite mer om sådant som gör mig glad och saker som är så förskräckligt fina att man vill resa sig upp och springa några varv i lägenheten för att man är så glad. Alltså mer litteratur, klänningar och vackra landskap.

3. Variera mitt språk mer - speciellt sluta överanvända orden: 'åh', 'fint', 'förövrigt', 'tendens', 'hörn', 'ca' och 'nej' (det sista kommer dock inte att hända).


Det är ungefär allt.
Hoppas ni har läst Juliadoliens regler och memorerat dem, för jag vägrar rabbla upp dem igen.
Känn er även fria att skrika till i kommentarerna om jag bryter mot några av dessa regler. Guldstjärna till er och papperskorg till mig.

Nej, God Kväll! Nu ska jag kika på QI, dricka te och börja på den där helvetes uppsatsen. Blä.

                                        

endless corridors

"I am a product of long corridors, empty sunlit rooms, upstairs indoor silences, attics explored in solitude, distant noises of gurgling cisterns and pipes, and the noise of wind under the tiles. Also, of endless books. My father bought all the books he read and never got rid of any of them. There were books in the study, books in the drawing room, books in the cloakroom, books (two deep) in the great bookcase on the landing, books in a bedroom, books piled high as my shoulder in the cistern attic, books of all kinds reflecting every transient stage of my parents' interest, books readable and unreadable, books suitable for a child and books most emphatically not. Nothing was forbidden me. In the seemingly endless rainy afternoons I took volume after volume from the shelves. I always had the same certainty of finding a book that was new to me as a man who walks into a field has of finding a new blade of grass."

- C.S. Lewis

Är för tillfället lite osäker på vad jag ska ha den här bloggen till, på något sätt känner jag att jag inte har någon riktig struktur på innehållet. Det är lite oseriöst, lite bokprat och julias 24/7 identitetskriser. Vad tycker ni? Vad ska jag skriva mer om? Vad är roligast att läsa? (ingen kommer svara på detta hahah är så ensam).


Känner just nu att det skulle vara skönt att ha fokus på ETT ämne, för variation kommer det ju dock finnas i vilket fall. Men liksom en huvudkategori hade ju varit fint.

SÅ mina kära bloggläsare, vad tycker ni?

Loneliness is black coffee and late-night television; solitude is herb tea and soft music. Solitude, quality solitude, is an assertion of self-worth, because only in the stillness can we hear the truth of our own unique voices

är extremt melankolisk idag, är varken glad eller ledsen.

vill allra helst bara begrava mig djupt i en hög av böcker, gå runt i pyjamas hela dagarna och samtliga säsongar av Poirot och aldrig se tillbaka igen.

hade dock en väldigt trevlig gårdag med mina fina kompisar (trots förlusten i monopol).

o helga ernst

 Detta är ett tidsinställt inlägg och just nu befinner jag mig, om allt går väl, i Högbos glittrande vrår och minglar med lokalbefolkningen (dvs film-marathon hela natten hos Sara).

Det ska bli himla fint, Sara mästerkocken ska förövrigt laga mat åt oss och mina förväntningar är skyhöga. Saras cheesecake är nämligen med på min topp 10 anledningar att leva, tätt följt av excentriska brittiska män med söta hattar och ernst kirchsteiger.

                               

                                
Alltså titta bara vad extremt mysig han är. Som ett litet barn på julafton och med en stämningsfull brasa i bakgrunden.
Slår vad om att han bakar kanelbullar varje dag och att det alltid luktar typ lavendel i hans närvaro. Vet ej varför, men om någon har en naturlig doft av lavender, då är det Ernst.

Lämnar er med denna stämningsfulla inlägg.
Hoppas ni får en vacker Lördag.

Jag, Matilda, Amanda och Sara ska nämligen äta mat och kolla på The Hobbit (räck upp handen om du är förvånad och ta sedan ner den pga det borde du inte vara). Dör vad fint det ska bli <3 Finaste kompisarna!

right so when squirrels gather loads of food and not come out for weeks it’s ‘normal’ but when i do it it’s ‘antisocial’ oh ok

Glad Fredag mina små karameller!
Har bestämt att varje gång jag skriver ett nytt blogginlägg så ska jag hälsa er på ett nytt sätt.
Så nu behöver ni ingen förändring i vardagen: börja träna, spendera mer tid i naturen eller räkna kalorierna på baksidan av pastapaketet. JAG ÄR ER FÖRÄNDRING 2013.
Bra, då var det avklarat.

Har förövrigt skrivit 79st inlägg (detta blir då mitt 80de) på denna bloggen sen jag skapade den i... Oktober? November?
Kommer ej ihåg, men någonstans där. Alltså varje gång jag har varit duktig så får jag en innerlig önskan att skriva DUKTIGT JULIA eller ÄLSKA MIG, men med tanke på att vi förmodligen inte känner varandra så bra så skulle det vara lite underligt.

Hatar förövrigt min hjärna ibland, typ varje gång jag är inne på Facebook eller övriga sociala medier som kräver att man uppför sig, och någon uppdaterar sin status med "Love you baby girl <333333" så börjar min ondskefulla hjärna att koka och helst av allt så vill jag kommentera "Tack" i typ en viskande superläskig röst, och sedan bara försvinna. Alltså bara tack. Och sedan punkt. Och sedan kommer den lilla fjortistjejen logga in och bli sjukt förvirrad och bli så himla konfunderad över denna skumma tjej som inkräktat på hennes status. Och jag har så himla dålig humor som tycker detta är extremt roande. Men alltså hahhahaha, "tack." Det skulle göra mitt liv.
Samma sak händer om jag går runt på stan och är på särskilt fånigt bushumör, och jag ser några som står och diskuterar något med upprörda röster, plötsligt skriker min hjärna att jag borde gå dit, ställa mig mitt i gruppen och bara "Nej, så gör man inte." Och sedan vända mig om och vandra bort. Ungefär här brukar jag börja småskratta för mig själv också, där jag vandrar mitt på stan, och alla vänder sig om och kollar på den där onaturligt långa tjejen med lesbian-haircut (måste klippa mig snart ugh).

Alltså, måste börja skärpa. mig. Kan man vara såhär lättroad när man är 18år? Herregud.
Äsch, skojar bara. Det är okej. Lättroad är det nya svårflörtade har jag hört.

Snökaos...

Snökaos bestående av tusentals frysta isbitar som blåser hål i dina kinder, river upp din kappa, kidnappar mössor och snö som åker in i alla glipor du har i din klädsel.

Alltså, vädret, vad gör du med mig

storlien bilder

Fortsätter min massiva bildbomb med bilder från årets skidsemester i vår stuga i Norrlands mörkaste dal: Storlien. Där det myllrar av norrmän som vill köpa billig gulaschsoppa på konsum och frakta hem till Norge, alla färdas via skoter eller skidor, där man skrattar åt stockholmare som ramlar i backarna och alla bär enligt en oskriven regel en uniform av vargtröjor kompletterat med den obligatoriska flanellskjortan som inte tvättats sedan vintern '73.

Viktig fakta om Storlien: Kungen har en stuga där, ligger norr om Åre och är därför helt bortglömd och ja, Pistvakt och 'Svartlien' är en parodi på Storlien. Då förstår ni kanske hur illa det är.

Trots allt detta älskar jag mitt lilla Storlien, som den folkskygga människa jag är så njuter jag av att bo i vår varma träklädda stuga med superfluffiga täcken och kamin. Hur fina backarna är och hur det är otroligt lite folk som åker jämfört med andra skidorter, vilket är helt underbart.

Såhär ser stugorna ut utvändigt.

Och invändigt, featuring 3 exemplar av Syskonen Mattsson, samt den florerande träpanelen så långt ögat kan se.

När vi inte åkte skidor/snowboard/snöbord hööhhö, vilket vi i princip gjorde nonstop 6timmar om dagen. Så hade vi rast och satt inne, drack te (förutom min mycket  fåniga skäggprydda bror som dricker kaffe uschusch) och spelade kort eller kollade på tv.

Eller om man hette Stella så satt man mest bestämt på golvet med tungan ute och försökte äta upp allas mackor. Vilket också är ett fint sätt att spendera sin semester.

Mammas årliga arrangerade gruppfoto. "Sätt er ner så får jag ta kort!". Lättare sagt än gjort när man har pjäxor hahah, höll inte på att komma upp sen. #graceful #girl #1994

HAHAHHA alltså älskar mammas bilder, dat ass.
jaja, i vilket fall så lärde Arvid och jag Axel att åka skidor i den knappt lutande barnbacken.

Vilket gick mycket bra.

bilder från julafton

Tog inte särskilt många bilder på julafton, på grund av var alltför upptagen med att umgås med min kära släkt och av att äta skumtomtar (knäck är äckligt). Ovan ser ni ett prydligt  exemplar på vår julgran + några av julklapparna. Mina föräldrar är typ Grinchens barn och hatar allt som har med juldekorationer och julhets att göra, så vi barn får helt enkelt nöja oss med denna lilla gran. Men den är fin ändå. Den heter Bengt, har jag och Axel bestämt.

I år var släkten hemma hos oss i vår lilla lägenhet, och vi var heller inte särskilt många. Bara (obs!!!) 8stycken. Vilket var himla mysigt. Föredrar faktiskt den här typen av julfiranden.

För att ytterligare illustrera den fina julstämningen i vårt hus infogar jag  denna bild på min kära bror.
Visst blir man nästan rörd?

Julmaten <3
Det finaste i år var faktiskt att jag som vegetarian fick ett eget litet julbord med vegetarisk janssons frestelse, falafel, potatis och diverse småsaker. Yay!

Julgrisen/julhunden som dagen till ära hade ett rött litet snöre runt halsen, som hon slet av sig direkt efter bilden tagits.
Jag och Stella har dock ett avtal om att nästa jul så ska hon ha på sig det HELA dagen. Sådeså.

twin peaks

Har väldigt lite att säga idag.
Fryser lite efter att ha gått på en långpromenad, dricker te och skriver uppsats, kikar på Mad Men emellanåt och tackar alla mina gudar jag icke tror på att jag inte är född på 50talet.

                                          
Lämnar er med ett litet collage på världens bästa Dale Cooper, från världens bästa Twin Peaks.
Kan starkt rekommendera den serien förövrigt, om man gillar lite mystiska serier med dansande dvärgar, FBI-agenter och 80tals High School drama.
Vet att jag säger detta hela tiden, haha. Men Twin Peaks är verkligen min favoritserie of all times. Det är så fruktansvärt bra. Varning dock: det tar ett tag att förälska dig i serien, och när du väl gjort det så kommer den att riva ut ditt hjärta och lämna dig kvar snyftandes på golvet med tusen frågor som alla börjar med "VARFÖR??". Ungefär. MEN DET ÄR VÄRT DET.
Så sluta upp med att knyta dina skor nu, och gå och kolla på Twin Peaks.

                                     
Bild från i höstas då jag, Sara och Matilda kollade igenom alla säsonger av Twin Peaks. 

Vi ska snart ha ett återföreningsmaraton av serien, då Twin Peaks helt enkelt är en serie man måste se några gånger för att riktigt förstå sig på.
Tack vare Sara och Matilda är även denna, ehm, oerhört vackra sång härmed soundtracket till mitt liv. Så himla 80tals cheesy, och varje gång vi möts är det minst en person som brister ut i "Tooogetheeer foreeeeeveeer in looooooooooveee" i James vackraste röst.



Alltså jag känner verkligen hur min blogg långsamt  förvandlas till Julias film- och bokklubb. Men vi visste nog alla att det skulle sluta såhär. Förr eller senare.

alltså ja

Idag när Stella somnade på mig och jag inte kunde röra på mig. Hahaha hon var så söt att jag inte ville röra på mig.
Min lilla monstervalp <3

ledig tisdag

Idag har varit en otroligt lugn dag.
Har smidit lite planer för framtiden, sovit på soffan med Stella och kollat på The Hobbit med lillebror.
Hörde även talas om att resten av världens skolbarn började i skolan idag, men efter som man är humanist med extremt glest schema så börjar jag imorgon istället. Möhöhö, pls don't kill me.

Efter att filmen var slut så satt min lillebror alldeles tyst och såg ledsen ut, "Vad är det? Tyckte du inte om den?" frågade jag (något nervöst pga alla jag känner måste älska The Hobbit). Varvid han började gråta och tittade på mig och sa "Är det slut nu? Måste jag vänta ett helt år tills nästa film?".
Alltså, så himla söt. Dör.

I feel your pain, bro. I feel your pain.
Skulle också kunna börja gråta över Peter Jacksons briljanta men samtidigt oerhört onda sinne som drar ut sådant stort mellanrum mellan filmerna. VILL NI ATT JAG SKA LIDA??? Men det är okej ändå, man måste väl ha något att se fram emot 2013 & 2014 också.
Ska inte gå in något djupare i detta hemska ämne då min själ riskeras att brytas i två delar om detta fortsätter.

                
            Ni har min tillåtelse att ignorera mitt stela leende. Saknar förmågan att le naturligt på bild.
Håller förövrigt på att förse mina lillebror med fina livsråd (hahaha) och god smak, medan hans hjärna fortfarande är mjuk, eller hur de nu brukar säga. SOM EN SVAMP. Barn har hjärnor som svampar, så säger man! Pardon.

Hittills har jag lyckats med följande: Han har en tiger som heter Roger (jag har ju Rolf mehehe, se bilden ovan), han har utmärkt smak när det kommer till litteratur och filmer: Harry Potter, Sagan Om Ringen (och The Hobbit nu då) och Narnia. Han har en samling av flugor (jag har en samling av klänningar, alltså STJÄRNSYSKON). Dessutom är han ett väldigt lugnt barn som aldrig hamnar i bråk, helst deltar i lugna aktiviteter och blir nervös i stora sociala sammanhang. Och han älskar scones.

Jag må ha misslyckats att influera resterande syskon, men Axel. Axel har jag lyckats med. Han är min mini-me. Fast kille då. Ehm.