söndagens avreagerings-blogg-inlägg

Hej mina små minitussilagos! 

Hur mår ni denna fina afton?

Själv sitter jag här och småler för mig själv, är ganska nöjd över min tillvaro just nu.
Det är väldigt lugnt och tyst i huset just nu, precis sådär som det brukar vara dagen innan julafton när alla bara går runt och väntar. Precis så tyst är det. Älskar det.
Saker och ting har varit lite väl röriga, men absolut trevliga, men för en liten introvert människa som mig själv så vill jag ibland bara gå och gömma mig när jag rört mig alltför mycket i stora sociala sammanhang.

Har räknat ut en formel för detta: för en timme spenderad i sociala sammanhang behöver jag 2 timmar instängd på mitt rum med en kopp te och en bra bok eller film.
Jag älskar de timmarna: då man bara kan pusta ut och fundera lite kring allt som har hänt.
Kände en gång en kille som tyckte det var extremt underligt att jag alltid gick på promenader själv, gick ärenden själv och bara allmänt drog mig undan ibland. "Är det inte väldigt ensamt?" Sa han en gång när vi var ute och gick.
Nej, absolut inte. Var mitt svar, absolut inte. Jag älskar mina kompisar och min familj och nivet etc. Men jag har absolut inga problem med att spendera en dag, eller en vecka ensam. Tvärtom.

Tycker det är så himla intressant att diskutera hur människor fungerar, hur man tänker på olika saker och hur en film kan få någon att gråta och någon annan att skratta. Det är så fint.

Jag är en sådan person som inte har något emot spontanitet och äventyr, älskar sådant. För då är själva målet med det hela att vara spontan, och då vet jag också att det inte är någon idé att ha några förväntingar inför eventet. Men om jag ska göra något mer konkret så vill jag gärna ha tid och möjlighet att förbereda mig inför detta. Det händer bara inte i mitt universum att jag går fram till kassörskan i Konsum-kön utan att ha tagit upp plånboken först. Hatar att behöva stå och rota i väskan efter pengar och den där 20lappen som du av någon anledning inte hittar, medan kassörskan väntar. Får panik i sådana situationer.

Samma händer när någon helt random kommer fram till mig på stan och ställer en fråga eller hälsar, och jag inte är beredd. Detta betyder självklart inte att du inte bör hälsa om du ser mig på stan, utan snarare att du ska göra det - men risken är nog stor att jag framstår som lite reserverad, då jag har svårt att veta hur jag ska bete mig i sådana situationer. Eller om någon lärare i klassrummet frågar mig om mina åsikter angående t.ex. politik utan att jag har räckt upp handen först. Får alltid en liten minihjärtattack och känner mig pressad att ge ett svar, vilket oftast slutar med att jag ger åsikter som egentligen inte alls är mina. Jag kan ha en klar bild i mitt huvud vad jag tycker och tänker, men när överraskningsmomentet läggs till (dvs att jag ej får förbereda mig) så säger jag bara automatiskt något helt annat. Vad jag förväntar att du vill att jag ska säga.
Vilket inte alls är bra, då detta skapar ett spindelnät av förvirringar och konstiga saker, men jag kan inte hjälpa det. Jag har alltid varit så. Det är bara så jag fungerar.


                                            


Så jag tänkte bara säga detta till er: mina käraste läsare. Att om ni känner någon som är blyg/introvert: pressa dem inte på frågor eller åsikter. Om ni vill fråga dem något, stressa inte, utan låt dem tänka igenom det hela först. Annars kommer ni förmodligen få ett svar som egentligen tillhör någon annan.

Sedan människor som försöker "bota" introverta människor är ju bara för patetiskt. Allltså, vad. sjutton. håller. du. på. med?
Tack för att du säger att det är fel på min personlighet, och försöker lägga in mig i någon slags socialt accepterad normal-form om hur en människa ska vara. Tack men nej tack.

Människor kan vara lyckliga på väldigt olika sätt.