En liten varning är att mina recensioner ofta spårar ur och blir alltför känslosamma utbrott, och är väldigt sällan särskilt vetenskapliga. Men hey, det är det som är det viktiga. KÄNSLORNA som Karl-Fredrik, 59år gammal, gärna säger och viftar vilt med sina armar runt omkring sig för att visa hur stor kärleken är i rummet. Vilket ofta resulterar i skeptiska blickar från hans barn och ett otrevligt avbrott i måndagens middag.
I vilket fall, vidare till filmerna!
Film #1.
W.E. som är regisserad av Madonna (!!!) med Andrea Riseborough och Abbie Cornish i huvudrollerna.
Sammanfattning av handlingen från älskade Wikipedia:
W.E. tells the story of two fragile but determined women – Wally Winthrop (Abbie Cornish) and Wallis Simpson (Andrea Riseborough) – separated by more than six decades. In 1998, lonely New Yorker Winthrop is obsessed with what she perceives as the ultimate love story: King Edward VIII's abdication of the British throne for the woman he loved, American divorcée Wallis Simpson. But Winthrop's research, including several visits to the Sotheby's auction of the Windsor Estate, reveals that the couple's life together was not as perfect as she thought. Weaving back and forth in time, the film intertwines Wally's journey of discovery in New York with the story of Wallis (Andrea Riseborough) and Edward (James D'Arcy), from the glamorous early days of their romance to the slow unraveling of their lives in the decades that followed.
Kommentar: Filmen var väldigt vacker visuellt, jag älskar miljön, kostymerna och landskapen. Av vad jag har förstått så är detta också den första film som Madonna någonsin regisserat och skrivit manus för. Tycker dock att det förstörde ganska mycket att dra in det moderna aspektet i hela filmen, liksom "nutids-handlingen" där Abbie Cornish går runt på det där museet i tusen år och tycker synd om sig själv. Alltså, så inte intressant. Det man vill se är ju Andrea Riseborough (älskar henne) som Wallis Simpson, så himla briljant. Hon bara svävar runt där i sin makabert vackra 20/30-tals klänningar och är är så sassy och underbar.
Sedan så bara "poff" så bryter dom av och visar Abbie Cornish i 2000-talets London, som i princip säger typ 2 saker av värde i hela filmen. Annars går hon bara runt och är tyst och ser ut som att hon är halvt vaken.
Tyckte förövrigt inte om henne i Bright Star heller, hon är så himla likgiltig.
Allt som allt var den absolut sevärd, om inget annat så enbart för Andrea Riseborough som Wallis Simpson, men själva storyn med det moderna vs det gamla känns lite clichée. Det hade varit mycket bättre om det enbart hade handlat om Wallis Simpson och Edward VIII då allt annat känns överflödigt i jämförelse.
Film #2: Life Acquatic av Wes Anderson.
While oceanographer and documentarian Steve Zissou is working on his latest documentary at sea, his best friend Esteban du Plantier is eaten by a creature Zissou describes as a "Jaguar shark." For his next project, Zissou is determined to document the shark's destruction.
Kommentar: Har hört väldigt mycket om denna film, vilket är i princip oundvikligt då ca alla bloggare verkar vara helt kära i filmen och pratar om den hela tiden. Så för någon dag sedan så tänkte jag att ja, vad sjutton, jag måste se vad denna hype handlar om. Filmen var helt okej, och jag gillade början ganska mycket, älskar när dom gick in i detalj och beskrev båten och presenterade besättningen. Det var fint, men sedan var det inte så mycket mer med det. Resten av filmen kändes som en blek skugga av de första minutrarna.
Vet nu att jag kommer bli översköljd av en våg av hat från alla hörn och hipsterbloggar, men jag har aldrig förstått mig på vad som är så bra med Wes Andersons filmer. Dom är liksom okej, haha, men inte så mycket mer med det. OCH JAG HAR FÖRSÖKT, tro mig. Jag kollade på The Royal Tenenbaums och höll på att somna, det är liksom en blandning av de "tysta" dialogerna när någon i princip inte säger något på 30min och att alla är så himla likgiltiga precis hela tiden för precis allting. Min hjärna har inte tid för sådan artistic bullshit.
Men den var okej, jag tyckte bättre om denna än The Royal Tenenbaums i alla fall. Men jag tvivlar på att jag kommer att se den igen, liksom.
SLUTKOMMENTAR:
Jag är extremt kräsen och detta är varför jag inte är recensent. I will destroy everything you love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar