paranoian och offerkoftorna

Jag och min storebror har av en besatthet av att kolla på dokumentärer om konspirationsteorier. Det är nämligen så hiskeligt kul att se vilka offer alla världens paranoida människor kan göra sig till, allt är planerat och utstakat och vad de än gör så kan de inte ändra på det, på grund av att hela världen konspirerar emot just DEM. Det är så skrattretande och kul att sitta där och känna hur paranoian 2.0 kryper över en.

För det är alltid så; det är alltid något uråldrigt brödraskap från Jesu tid som hade högt uppsatta medlemmar såsom Julius Caesar, Albert Einstein, Gustav Vasa Barack Obama och Gunde Svan. ALLTID är det ett nätverk av intriger och hemlighetshållande, och det är bara ett fåtal av de nu levande som känner till denna mörka hemlighet (läs: hela handlingen till valfri bok av Dan Brown). Och jag älskar det, jag vet inte varför, då jag själv inte är särskilt paranoid av mig på en statlig nivå. Men jag tycker det är så tragiskt roligt hur långt människor kan gå för att slippa ta kontroll över sitt liv, och istället skylla ifrån sig sin olycka på uråldriga hemliga underground organisationer vars enda mål är att förstöra livet för just denna stackars amerikan. Väldigt troligt.

Dock har jag sett samma paranoia sittandes hos en stor del av vår befolkning, där gruppen 65+ verkar vara överrepresenterade. Pensionärer som gnäller över sjukvården, hur läkaren MEDVETET gav dem fel medicin, och hur kassörskan i kön på ICA gav dem fel växel, och hur det faktum att de ramlade och bröt lårbenshalsen är på grund av samhällets korruption. De ställer sina rullatorer i en ring, tar på sig offerkoftorna och gnäller över en fika med granntanten över precis allting. Varvid de ca var 20de minut tar en andningspaus och en till bit sockerkaka. Och visst, jag står för alla människors rätt till att gnälla, som något av en mästare själv, men jag har i alla fall tillräckligt med självinsikt för att i majoriteten av fallen så handlar mina misslyckanden i livet om mig själv.

Och jag önskar lite att fler folk insåg att de bara är en människa, och varför sjutton skulle någon orka lägga ner all sin tid på att motarbeta dig? Hur viktig tror du att du är?
Jag har liksom lite svårt att se framför mig hur en grupp illasinnade människor med blodröda pupiller sitter med telefonkatalogen uppslagen framför sig, och tittar på varandra med lystna blickar och säger "Vem ska vi attackera idag då?", varvid de helt slumpmässigt pekar ut Hulda 79år i Bollnäs, och ser till att det händer en "olycka" där 3 maskerade medlemmar ur organisationen ser till att Hulda får hemskickat fel sorts kattsand.

Okej, jag märker att ju mer jag skrivit på detta inlägg desto hårdare har jag tryckt in tangenterna på grund av den växande frustrationen jag känner över detta ämne. Min huvudpunkt var egentligen att paranoida människor är lite roliga, fast egentligen ganska tragiska och att vi alla har oss själva att skylla för vår olycka. Men jag kände att jag misslyckades lite, är ej van att skriva djupa och seriösa inlägg.
Så jag väljer att avsluta med ett lite collage på Elaine från Seinfeld (älskar henne så himla mycket), för att vidare uttrycka mina känslor för hur jag känner det när random människor på bussen sätter sig bredvid mig för att prata om hur samhället motarbetat dem hela deras liv.