Heeeeeeeeeeej däääär!
Är det ens någon som läser den här bloggen längre? Hahahha hej på dig i så fall, vi är själsfränder du och jag.
Gillar dock tanken lite på att ingen läser denna blogg då det på riktigt PÅ RIKTIGT kan bli en blogg enbart bestående av bekännelser ur mitt liv som Julia. Vilket jag i och för sig redan gör här (eller gjorde ehrm), men ibland får jag en liten stroke i mitt högra öga när jag kommer på vad sjutton jag har skrivit på bloggen och så springer jag till datorn och tar bort inlägget. Vi vill ju inte att folk ska tro att vi är underliga, nej nej, jag har ju ett sådant viktigt rykte att uppehålla. Min hjärna är bra på att resonera och tänka logiskt.
I vilket fall, igår hade jag upprop på min kurs på Uppsala Universitet. Älskar förövrigt att säga "min kurs" pga det låter som att jag är en viktig professor med tweed-kavaj och hornbågade glasögon och att det faktiskt är jag Julia Mattsson som håller i min egen kurs i något viktigt ämne som berör hela mänsklighetens framtid. Typ skalbaggar i detalj. Men ja, återigen tillbaka till ämnet. Jag studerar som sagt Nordiska Språk på Uppsala Universitet denna termin, eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag vill göra mitt liv så lät Isländska och Svenska språket historia som något som kittlar mina fantasi på alla rätt ställen. Haha nej, men jag är seriöst väldigt intresserad av Nordiska Språk så jag har nog valt rätt kurs. Och idag skulle jag ha haft mina två första föreläsningar om det inte vore så att en viss lastbil inte kört in i en bro strax utanför Uppsala, vilket resulterade i att hela tåg-trafiken mellan Gävle-Uppsala stoppades. Vi blev först försenade ca 1 timme och då var det redan så att OM jag kommit fram i tid så hade jag fått powerwalka till min byggnad för att hinna i tid, och nu när vi var en timme sen så satt alla mina klasskamrater jag inte vet vad de heter redan och hade lektion/föreläsning. Det kändes sådär, men vad kan man göra liksom? Då berättade vår kära konduktör att en ersättningsbuss skulle komma snart och ett tyst löfte med hopp om morgondagen tändes i mitt hjärta, så jag sprang av bussen för att stå först i kön till bussen. Dock verkade flera människor ha hopp om morgondagen då ca 150personer redan stod framför mig i kön hahaha. Så jag kom ej med på bussen. Då meddelade återigen år kära konduktör att nya ersättningsbussar skulle komma om obestämd tid, och jag ville helst lägga mig ner under sätet och dö. Saken var nämligen den att om jag tog ersättningsbussen som skulle komma om x antal timmar skulle jag kanske hinna till min andra föreläsning, men då skulle jag vara fast i Uppsala efteråt tills nästa buss kom och jag läste lite kvickt via min iFån att det skulle vara "svårt fördröjd tågtrafik hela dagen". Ca där gav jag upp, åkte med tåget tillbaka till Gävle och gick och lade mig igen.
Jävla bajs-lassbilschaufför.
Det roliga är dock haha, jättekul fast egentligen inte, var att lastbilschauffören som kraschat in i bron hade "glömt bort" hur högt hans fordon var och lastbilen som var alldeles för hög för bron fastnade och lastbilen välte när han försökte vända. Kan se framför mig hur han fastnar under bron med lastbilen och alla polisbilar kommer och tutar och han bara "Ooops! förlåt mig grabbar men jag glömde". Hoppas någon åskådare tog sig mod i sitt hjärta att kasta tomater på honom om så var fallet. Har förövrigt aldrig förstått varför folk i serietidningar/filmer kastar ruttna tomater och buar på teatern? Varför ruttna? Man skulle ju kunna åstadkomma bra mycket mer skada med en färsk grön tomat, speciellt de små skotten kan man nog ladda en pistol med och bara pew pew pew.
(Okej känner mig lite elak nu, jag hoppas att du mår bra herr lastbilschaufför och att du ej skadade dig. Låt dock gärna bli att köra på sträckan Gävle-Uppsala i fortsättningen om du tänker fortsätta glömma bort dig. KRAM).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar