ansvar är usch.

Är livrädd.
Och lite apatisk.

Såg precis på facebook att en tjej som är 2år äldre än mig gifte sig igår.
ALLTSÅ. HON GIFTE SIG. HON ÄR 20ÅR.
SNART ÄR JAG 20ÅR.

När blev alla så fruktansvärt gamla?
Jag känner mig inte ens redo att gå och storhandla på ICA själv (labyrinten av hyllor och avsaknaden av mamma som kan hantera kaoset är alldeles för påtrycklig), ännu mindre att gifta mig och spendera resten av mitt liv med någon. Alltså ugh.
I can't handle this.

Förmodligen borde det inte skrämma mig så mycket, liksom ja: FOLK ÄR OLIKA o.s.v. *the usual crap*
Men jag kan inte sluta tänka på det. Hon och jag har aldrig pratat med varandra, men jag har sett henne då och då under hela min uppväxt. Lekandes på gatan, skrattandes med sina klasskompisar och ur ögonvrån har jag i princip ofrivilligt följt hela hennes uppväxt. Sådär som man gör när man bor i världens minsta lilla by i Valbo. Tanken på att hon är gammal nog att gifta sig, påminner mig om min farmor och farfar som varit gifta i ca 2evigheter, och som nu är 75år gamla och bekvämt pensionerade. Tanken på att hon nu har tagit steget närmare pension, är så himla skrämmande. För det betyder, att jag heller inte kan vara så långt ifrån.
(Är det här ens logiskt? Förstår någon vad jag menar? Haha, probably not).

Bröllopsmarschen, bröllopsbilderna, tårtan, festen, deras leenden, löften och allt ansvar. Och jag är säker på det här är något som många tjejer i min ålder tänker på on a regular basis, men förmodligen inte på samma sätt.
Förmodligen inte.


Den största frågan, och det som hemsöker mig är nog ändå:
Vem 17 vet vad dom vill göra/vem dom vill spendera livet med när dom är 20år?
Och även om man har en aning: vem vågar ta steget och bestämma sig att chansa nu?

Hur kan de veta? När jag är 18år och fortfarande övertygad om att det bor monster i garderoben.

Men trots detta,
svalde jag allt och gratulerade dem.
"Åh, grattis!"


Jag.
Jag. vill inte. bli stor.

Ansvar, vad sjutton ska man med det till?