världskontrakt.

Insåg idag att jag har alltför många underbara, fina och vackra människor i min omgivning,
som är olyckligt kära, deprimerade, besvikna eller ledsna.

Jag hatar det här.
Varför,
varför
varför
varför.

Varför händer bara sådant här de absolut bästa människorna jag känner?
Jag känner för att ringa någons förälder och skälla ut dem, och be dem att säga åt sina barn att sluta vara så himla fåniga och pretentiösa mot mina kompisar.


För vet ni vad?
Jag är trött på att trösta mina ledsna kompisar.
Jag är trött på att behöva lyssna på hur de inte blir förstådda, hur de känner sig bortglömda, hur de inte vet vad de ska göra med sina liv, hur konstig världen är, hur de brast ut i gråt på lunchrasten när ingen såg och hur hopplösa de känner sig när de ser honom i korridorerna.

Jag lyssnar gärna.
Jag gör allt det där gärna tusen gånger om, men,
räcker det inte nu?



(Källa: 1)

Vill egentligen skapa ett kollektiv där man pratar ut om sina problem och skapar spontana gruppkramar så fort man behöver det.
Eller inte behöver det, bara ändå.
Spontana gruppkramar är som te för själen.

Och framförallt vill jag
att världen ska vara lite snällare mot mina kompisar.
Kan vi komma överens om det? Är det ok?

Ok.
(Vi har nu ett kontrakt, du och jag världen.
Du skulle bara våga bryta det.)