livet är ett kalas

Vaknade imorse och insöp Gävles ljuvliga atmosfär av löften om morgondagen. All luft bara andades "friden äro här" och livet är underbart, kärlek osv.
Om denna morgon hade varit inredning i en vanlig svennes hus hade det stått "Carpe Diem" i snirkliga vita bokstäver på väggen. Precis så.
Och där tog det slut.
Tog ett steg ut ur sängen och allt bara föll isär. Mitt liv i spillror.

Allt är skit. (tänkte nästan svära där men jag lät bli, vill ju inte förlora min status som moralisk medborgare nummer ett)
Har feber och det känns som att jag sprungit in i en betongvägg utan att följa säkerhetsföreskrifterna att bära skyddshjälm + matchande handledsskydd. För att sammanfatta: Allt gör ont. ALLT.
Detta förmodligen på grund av gårdagens balett-träning.

Har därför för nuläget (och all framtid) parkerat mig i soffan tillsammans med mitt favoritmongo till hund, Stella. Så är ju i alla fall inte helt ensam i min sjukdomstid. Det är  bara det att hon har sovit i 4timmar nu och vägrar leka med mig. Hon snarkar högre än allt och sover i en konstig pose som påminner om en brittisk sassy lady. Hade tänkt ta kort och visa men hon ger mig bitch-blicken så fort jag rör på mig. Vilket är lite svårt att undvika när hon ligger på MINA BEN OCH SOVER. Men ja, myshunden. Så söt.

Håller även på att jobba på mitt svenskatal som jag ska hålla på Onsdag med ämnet "Maktspråk", vilket inte går särskilt bra. Har ej börjat och risken är ganska stor att jag skjuter upp det tills imorgon, hehehehe. Bra jobbat, Julia. *applåder*

Är även extremt irriterad på det faktum att mina sarkastiska och ytterst roliga skämtsamma kommentarer alltid misstolkas. Alla tror att jag är seriös och dum i huvudet. MAN BARA NEJ!!! Det var inte så jag menade: SNÄLLA FÖRSTÅ MIN SARKASTISKA NATUR. Men det är ju tyvärr ingen som hör dig där du sitter och skriker åt din datorskärm. Suck.
Och med ingen menar jag verkligen ingen: Min grannar är antingen 85år gamla eller döva.

Ska gå nu innan detta inlägg börjar spåra ännu mer med tanke på att detta är skrivet under starka feberinfluenser. The fever is my muse, hade man kunnat säga om man var typ Picasso.
Men nu är ju inte det fallet och nu ska jag återgå att dregla på soffkuddarna och titta på Extreme Home Makeover (alla gråter just nu, varför ugh).

Faderväl mina kompanjoner.